Efter många års forskning tillsammans med min kollega Jennifer W. Knust, Professor of New Testament and Early Christianity vid Boston University (från 1 januari 2019 Professor of Religious Studies vid Duke University), har vår bok To Cast the First Stone: The Transmission of a Gospel Story, äntligen publicerats av Princeton University Press. Boken handlar alltså om den kända berättelsen hur Jesus möter en kvinna ertappad med äktenskapsbrott (Joh 7:53–8:11) där vi läser de kända Jesusorden, «Den av dere som er uten synd, kan kaste den første steinen på henne.» (8:7). Detta om å ”kaste den første steinen” har blivit bevingade ord i många språk, inklusive norska. Men det som många kanske inte är medvetna om är att berättelsen inte ursprungligen tillhörde Johannesevangeliet – och därför är den också ofta speciellt markerad i bibelöversättningar, med hakparenteser, asterisker och andra tecken (i Bibelen 2011 står texten mellan * och  • ).

 

Här följer några frågor vi fått om boken av en journalist på The Daily Beast:  

 

Det troliga scenariot är att berättelsen var populär, välkänd och ännu inte del av någon av de fyra evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes). Vi vet inte det exakta motiven men den som infogade berättelsen tyckte den passade just på detta ställe i Johannes i nära anslutning till fariseen och rådsherren Nikodemus fråga till sina kolleger: «Loven vår dømmer vel ikke et menneske uten forhør, før en har fått vite hva det har gjort?» (7:51). Den som fogade in berättelsen här gjorde ett väldigt bra jobb – den handlar om hur fariseer och skriftlärda vill döma en kvinna till stening. Berättelsen har fått en inledning som placerar Jesus på samma plats som tidigare i kap. 7, i templet där han undervisar folket innan fariseer och skriftlärda dyker upp igen. Det faktum att Jesus skriver på marken passar också väl med Johannes betoning av Jesus som Ordet och svarar mot judarnas fråga i 7:15 «Hvordan kan han ha slik kunnskap (ordagrant, hur kan han känna till bokstäverna), han som ikke har fått noen opplæring?» Johannes sätter också flera andra kvinnor i fokus (t ex den samariska kvinnan, Maria från Magdala, Maria Jesu mor). Berättelsen finns också i Lukasevangeliet i några få handskrifter men det är en senare utveckling som beror på den grekiska liturgin och hur man läste stycken efter varandra.

 

Vi vet inte säkert när berättelsen kom in, men det verkar ha skett på 200-talet, troligen i en kontext där grekiska dominerade, men latin också användes och i en miljö där traditioner fortfarande kunde läggas till texten – det finns flera sådana exempel på kortare tillägg i Nya testamentets texttradition. Det långa markusslutet (Mark 16:9–20) är det enda liknande stora tillägget i evangelierna.

 

Den tidigaste handskriften som innehåller berättelsen är Codex Bezae från 400-talet, men det är högst troligt att skriften Didascalia Apostolorum från 200-talets första hälft citerar Johannes version av berättelsen på ett ställe.

 

Berättelsen passar väl med ett antal andra berättelser och Jesusord som belyser förlåtelse och kvinnor som omvänder sig från sexuella överträdelser, eller som anklagas falskt för det. Sådana berättelser florerade bland kristna, judar, romare, greker och andra över hela medelhavsvärlden, och av olika skäl (folk tycker fortfarande om sådana berättelser). Denna specifika berättelse användes av kristna författare för att argumentera att Kristus är exceptionellt nådelfull; eller för att påminna jordens härskare att de själva är gjorda av stoft (Ps 2:10); eller för att påminna åhörare och läsare om att lyssna på sina egna samveten och erkänna att de själva är syndare; eller, av somliga senantika kristna, för att fördöma judarna som ”till och med var sämre än kvinnan” – hon accepterade åtminstone Jesus auktoritet. En av de attraktiva aspekterna med berättelsen är att den kan tolkas på många skilda sätt. I den tidigaste perioden, innan traditionen fick den form som vi känner från Johannes, verkar kristna ha tänkt att kvinnan var oskyldig och att Jesus grep in för att rädda henne från falska anklagelser, som profeten Daniel gjorde för Susanna. Berättelser som lämnar mycket åt fantasin blir ofta populära.

 

Berättelsen verkar ha älskats av alla som kände till den, men en del kände till traditionen bakom Johannesversionen från andra källor, t ex Hebreerevangeliet (som inte finns bevarat). När berättelsen så småningom kom in i Johannes spred den sig vidare så att majoriteten av handskrifter kom att inkludera den. Berättelsen etablerade sig brett i den västliga kyrkan under 300-talet, där den citeras av en rad latinska kyrkofäder. Hieronymus, som finner den i grekiska och latinska handskrifter, tar med den i sin Vulgataöversättning. Den tar plats i den romerska liturgin, så att kristna i Rom hör den läsas högt i kyrkan. Det dröjer längre innan den etablerar sig i den bysantinska östkyrkan. Den saknas i de tidigaste handskrifterna och citeras inte av några tidiga kyrkofäder i öst, men vi ser ändå spår av grupper som känner berättelsen. Det tidigaste citatet finns som sagt i Didascalia Apostolorum, som troligen skrevs i Syrien på tvåhundratalet. Berättelsen etablerade sig så småningom även i den bysantinska liturgin där den bland annat lästes på särskilda dagar för att minnas kvinnliga helgon.

 

Nya testamentet har aldrig varit en enda bok, inte ens när kristna gradvis kom fram till konsensus att de 27 böcker vi har idag var ”kanoniska”. Nya testamentets skrifter har kopierats och förts vidare av människor som lämnat avtryck efter sig – bokstavligen i handskrifterna. De berättelser och traditioner som kristna berättar, hör, läser, kopierar, illustrerar och dramatiserar, i och utanför kyrkan, har alltid varit oerhört viktiga för att bestämma vad som är ”evangelium” förutom orden i en bestämd text. Nu när vi går mot julfirande kan man till exempel fundera på varför de flesta tänker sig att det var tre vise män som kom med gåvor till Jesusbarnet. Var i evangelierna står det?

 

Historien om vår berättelse, Jesus och äktenskapsbryterskan, säger lika mycket om den kanoniska urtexten som om skrivares, redaktörers, och moderna forskares skiftande prioriteringar. Det är säkert korrekt att argumentera för att denna berättelse inte ursprungligen tillhört Johannesevangliet, men samtidigt har berättelsen varit dyrbar för många kristna, och inte minst liturgin har medverkat till att berättelsen överlevt som en evangelieberättelse. Vår bok visar att tillkomsten och traderingen av evangelieberättelser inte bara handlar om abstrakta texter, utan också om de föreställningar, prioriteringar, material och teknologier som går hand i hand med dessa processer.

 

 

 

1. Tommy överlämnar sitt första exemplar av boken till rektor Ingunn utanför Ansgarkapellet

2. Tommy vid förlagets monter på SBL konferensen i Denver 2018

3. Jennifer med boken

4. Gruppbild från bokpanelen vid SBL konferensen i Denver 2018